En responstest eller en geotermisk responstest är en erkänd fältmetod för att bestämma den effektiva värmeledningsförmågan i berggunden. Värmeledningsförmågan är en viktig parameter vid dimensionering av kollektorrör, energipålar, konstruktionsdelar som står i kontakt med jord samt geotermiska dubbelanläggningar (energi- och returbrunnar). Med in situ-mätningen av värmeledningsförmågan kan planerarna utföra mätningarna utan att behöva ta hänsyn till säkerhetsmarginaler. Detta sänker investeringskostnaderna markant, särskilt vid medelstora och stora bergvärme¬anläggningar. En responstest leder till bättre kvalitet än en laboratorie¬mätning eftersom litologiska och markfysikaliska parametrar inte förvanskas av denna metod. Berlins senatsförvaltning kräver att responstester genomförs om den installerade kapaciteten uppgår till minst 30 kW.

Skiss: geotermisk responstest

Förutom bestämningen av värmeledningsförmågan kan även det sk. termiska borrhåls-motståndet bestämmas för kollektorrör och energipålar. Denna parameter anger kvaliteten på installationen av kollektorrör, eller om det pressade materialet uppvisar ett högt termiskt motstånd.

En responstest genomförs i regel vid ett testborrhål (utvidgning av testhålet med ett kollektorrör) eller vid det första borrhålet för det avsedda fältet med kollektorrör. I de flesta responstester leds en konstant värmeenergi ned i marken varefter temperatur¬responsen mäts upp. Med hjälp av modern PLC-styrning kan felutfallet minimeras så att responstester kan genomföras snabbt, tillförlitligt och framför allt till låga kostnader.

Den konventionella utvärderingen av en responstest sker i de flesta fall enligt Kelvins teori om linjekällor [bl a Hellström, G.(1991 - 1994), Gehlin, S. (1996 - 2000)]. Utvärderingen baseras på det genomsnittliga fluidtemperaturförloppet vid fältet med kollektorrör under responstesten.